6e huvudstaden – London

I London får vi lokalguide. Sofie, en kompis till Per möter upp på stationen. Hon har bott i sta’n i fyra år och med hennes hjälp har vi på rekordtid fixat tunnelbanebiljett för hela vistelsen. Den ska räcka hela vägen ut till Heathrow när vi ska hem sedan. Sofie tar oss genom tunnelbanesystemet till Westminster där vi poppar upp från underjorden och möts av Big Ben på riktigt nära håll. Vi dokumenterar och det går bra mycket enklare när Sofie kan hålla i kameran istället för att vi ska hålla på och trixa med ett pyttefjuttstativ. Det är gassande varmt även i London! Det är inte klokt vilken flax vi har med vädret. Nackdelen är väl att man blir en aning för varm under de här raska prommenaderna som på något sätt blivit stående inslag under resan. Vi hinner se London Eye, en skymt av 10 Downing Street, trafalgar square och Piccadilly circus. Nu har alla blivit hungriga så vi hamnar på ett steak house vid piccadilly circus. Jag, Tony och Per beställer traditionell fisk och pommes, Henrik kör en lammrätt och Sofie en Ceasar sallad. Gott! London är en väldigt trevlig stad! Här är rent och fräscht och saker och ting verkar funka. Det är rätt skarp kontrast mot Paris. Just i London känner vi att vi kan ta det lugnt med tiden. På de andra ställena har vi hela tiden haft lite bråttom, men nu kan man relaxa och insupa atmosfären i lugn och ro. Nu mår vi som kungar!

Kl. 17.30 tackar vi Sofie för den fantastiska guidningen och sätter oss på tunnelbanan ut mot Heathrow. Det är fullt med folk och vi får stå. Gradvis minskar mängden folk i vagnen och tids nog har vi fått var sin sittplats. Per och Tony nickar till. Efter halva sträckan till flygplatsen kommer tunnelbanan ut i det blå. Vi passerar typiska brittiska förorter. Helt plötsligt tjuter något slags larm i vagnen! Det är ett jäkla liv. Hela tåget stannar och vi tittar förvånat på varandra. Vad är det som står på? Larmet slutar och tåget startas om. Det rullar väldigt långsamt mot närmaste perrong. Ddörrarna öppnas och en tunnelbanepersonal sticker in huvudet i vår vagn. ”Anyone pull the emergency handle in here?”. Nej, ingen har dragit i nödbromsen i vår vagn så personalkillen springer vidare till nästa vagn. Efter ett par minuter verkar bromsarna återställda och vi rullar vidare mot Heathrow. Tur att det löste sig kvickt så vi inte blev stående.

Vi är framme på Heathrow efter 50minuter och checkar in i en automat. På informationstavlorna ser vi att vårt plan redan nu är 50min försenat. Skit också! Hade vi vetat detta kunde vi ju stannat inne i sta’n en stund till. Nu blir det istället en seg väntan på att få komma hem. Jag fastnar i säkerhetskontrollen på grund av en kvarglömd drickaburk i packningen men det går kvickt att reda ut misstaget och vi kommer snabbt in på tax-freeområdet. Vi går runt i affärerna och handlar lite whiskey och annat smått och gott. Pers ögon är fullständigt marmorerade av trötta, röda blodkärl. Henrik gör inte heller speciellt många knop. Flyget blir ytterligare en halvtimme försenat och vi lämnar inte Heathrow förrän kl.21.30.

Kl.00.05 tar vi mark på Kastrup i Köpenhamn. Tåget hem går kl.00.46 och jag hoppar av vid triangeln kl.01.00 medan övriga gänget fortsätter mot Lund och Helsingborg. Det var den tokresan det! Riktigt kul, även om det blev slitigt mot slutet. Inte så dumt att strössla lite idiotkrydda över livet. Det smakar bättre så. Få se vad vi hittar på nästa gång!

5e huvudstaden – Paris

Det är en längre körsträcka till Paris. Per och Tony är nära att köra helt slut på bensinen. Bränslemätaren är lite halvkass i bilen, en Renault Scenic som mest känns som en TV-spelsbil med alldeles för mycket blipp-blopp elektronik. Elektroniken i bilen uppskattar att vi har fem mil kvar att köra på den bensinen som är kvar. Nervositeten stiger i framsätet. Tonys GPS skvallrar om att närmaste mack verkar ligga ett gott stycke bakom oss. Inget att göra, det är väl bara att vända om, tänker de. Av ren osis missar grabbarna motorvägsavfarten där de tänkt vända om och jaga ikapp ny soppa. Typiskt! Ofta kan det vara någon mil till nästa avfart och sedan ska bränslet ju helst räcka hela vägen fram till macken. Nervositeten ökar ett par snäpp i takt med att bilen sörplar i sig det som är kvar av bensinen. Som en blixt från klar himmel dyker det helt plötsligt upp en helt nybyggd TOTAL-mack som räddaren i nöden. Den var så pass ny att den inte var med på GPS-kartorna. Alla kan pusta ut. Det var nära ögat. Hela den här historien går mig fullständigt förbi eftersom jag ligger och halvslumrar bak i bilen. Det kanske var lika bra att inget veta. Efter tankningen byter vi chaufför-navigatörpar igen. Solen börjar titta upp över horisonten. Landskapet är svagt böljande och i dalarna ligger morgondimma. Strax utanför Reims får Henrik panikbromsa från 70km/h till stillastående så det skriker i däcken. Trafiken har helt stannat vid ett vägbygge där bilflödet pressats ihop i en fil. Bilen framför tokbromsar utan förvarning. Sikten är dålig så situationen kommer som en total överraskning. Ingen krock. Allt är lugnt.

Tre mil före Paris blir det ordentlig trafikstockning. Klockan är 10.00 så den värsta morgonrusningen borde vara över. Men Paristrafiken är hård. De som kör mororcykel åker slalom mellan de båda yttersta filerna. Henrik har fullt sjå att hålla koll på slalomåkarna. En civil polisbil dyker helt plötsligt upp med sirener tjutande och ett provisoriskt blåljus på taket. Den blir inte framsläppt(!) Vi som råkar ligga i ytterfilen rör oss fortare än polisen som tydligen vill av på en avfart. Intressant fransk solidaritet i trafiken må jag säga! Det går otroligt segt frammåt in mot Paris centrum och Gare du Nord där vi ska lämna tillbaka bilen. Att hänga med bra på de manuella papperskartorna är inga problem. Vi kastar oss handlöst in i rondellen vid Place de la Bastille. Regeln verkar vara att rondeller ska betraktas som någon lags anarkistisk trafikyta där man fortsätter köra sålänge det är fritt de närmaste metrarna framför bilen. Att använda tutan ger bonuspoäng. Mitt mellan två av rondellernas utfarter stannar en lastbil och slår på sin varningsblinkers. En helt vanlig varuleverans till en affär i närheten såklart. Färden fortsätter genom den intensiva trafiken. Vi står och väntar på grönt ljus i en korsning. Från motsatt håll väntar en fransman på scooter. Han plockar fram en paket cigg, plockar av den tunna plasten runt paketet och pillar loss den tunna aluminiumfolien som täcker filtren. Var gör han av skräpet? Tja, kastar det på gatan såklart. Det ligger den typen av skräp längs gatorna precis överallt.

Tillslut har vi hittat fram till Gare du Nord och Hertz underjordiska garageplats. Under hela Gare du Nord har de tagit ordentliga tag med grävskopan. Det underjordiska parkeringsgaraget är sju våningar djupt. Imponerande labyrint. Klockan 11.00 har vi lämnat bilnycklarna. Det blir ett raskt toabesök och en rekognosering på kommande incheckningsrutinerna för Londontåget. Klockan 11.30 ger vi oss ut i gatuvimlet med siktet inställt på Sacre Coeur i Monmartre. Det är varmt. Riktigt varmt. Vi förbannar ännu en gång klädseln. Var har vi våra sandaler och lätta sommarkläder? Efter 20 min prommenad står vi på trappan nedanför Sacre Coeur. Utsikten över Paris är riktigt fin. Solen gassar och hela staden ligger inbäddad i ett lätt dis. Det är inga problem att se Notre Dame, Eiffeltornet och triumfbågen. Nu får vi bråttom tillbaka till tågstationen. Tyvärr har alldeles för mycket tid försvunnit i den tunga trafiken och vid tillbakalämnandet av bilen. Vi hinner inte dra iväg på några längre avstickare. På Gare du Nord köper vi in lite dubbla espresso och ett par croissanter. Miljön inne på stationen är rätt speciell. Det är något av en tidsmaskin 50år tillbaka i tiden. Allt har lite av en sliten touch.

Vi går mot tågincheckningen. De som kommer från konstiga länder får börja med att fylla i något slags papper i en ”immigration-holk”. Vi svenskar passerar bara förbi. Vi har elektroniska biljetter och passerar den franska biljettkontrollen. De kollar våra pass för passage ut ur EU. Sedan hamnar vi i ingenmansland under 10meter innan vi blir insläppta i ”the empire” via ytterligare en passkontroll. Vi hamnar i en lång kö som ska passera igenom yttrligare en biljettkontroll innan vi bilr insläppta på perrongen och kan kliva på eurostartåget.

Kupéstandarden ombord är en besvikelse. Vi sitter i en fyrgrupp vända mot varandra med ett litet bord mellan oss. Det är trångt. Väldigt sparsamt med benutrymmet. På andra sittplatser runt oss ser jag flera långa män som grimaserar och gör sitt bästa för att knyckla ihop sina långa styltor till ben. Man sitter med knäna uppe i hakan. Kl.13.04 lämnar vi punktligt perrongen och tåget accelererar upp i fart. Efter en stund börjar det gå undan. Tre GPS:er åker fram och alla tre verkar vara rörande överrens att vi susar fram i 300km/h. Någon timme in i resan börjar det krypa i benen och vi beger oss bort till restaurangvagnen. Även den håller låg standard. De har tömt en halv tågvagn och ordnat en enkel cafeteria. På den yta som blir kvar finns fyra ståbord, that’s it. Inget mer. Per beställer in en liten flaska champagne som vi delar. Åker vi tunneltåg så ska det vara med lite glans! Tåget gör ett kort stopp i Lille och därefter dröjer det inte länge innan vi dyker ner under engelska kanalen. Största djupet tåget går på är 100m under havsytan. Tunneln är fem mil lång och vi passerar igenom på en kvart. Det slår faktiskt aldrig lock för öronen och ljudvolymen är dämpad. Vi flyter fram väldigt smidigt genom tunnelröret. På andra sidan skitar landskapet stil. Det är gröna kullar som efter en stund blir plattare. Husen får en typiskt Brittisk look. Kl.14.35 lokal tid (-1tim) är vi framme på St. Pancras station i London. Tågresan tog alltså 2.5 timmar.

4e huvudstaden – Luxemburg

Luxemburg kl.05.00 på morgonen är en minst sagt dämpad upplevelse. Staden sover, allt är stängt. Vi stannar till vid brofästet till Pont Adolphe, ett av stadens signum. Det är en bro över en lummig dalgång. I bakgrunden ståtar en pampig byggnad med tinnar och torn. I dagsljus ser det bra ut, nu har jag bekymmer med att ställa in kameran så det ska bli någon bild över huvud taget. Tillslut blir det hyfsat. Vi ger upp tanken på att man ska kunna sitta ner och köpa något att dricka vid denna tidiga timme. Nu halar vi fram öl och dricka köpt längs vägen tänkt för att användas i just detta läge. Det får duga. Enstaka människor kommer gående och cyklande. Det verkar som att folk börjar vakna och gå till sina jobb. Vi byter framsätesteam, Tony och Per tar över i framsätet och vi övriga tilldelas sovplatserna i baksätet.

3e huvudstaden – Bryssel

I baksätet hinner vi småslumra en stund. ”Sex minuter kvar”, säger grabbarna i framsätet. Jag tittar trött upp och inser att vi kommit fram till ett nattligt Bryssel. Klockan är 01.20 och gatorna är ganska välfyllda med folk. Ju längre in mot centrum vi kommer, desto smalare blir gatorna. I vart och vartannat hörn finns en öppen pub eller bar. Folk utanför varje ställe.. Vi svänger förbi en man som ligger blodigt nedslagen på gatan. En polis står bredvid honom och pratar med två andra personer som verkar känna killen som råkat illa ut. Otäckt och ingen kul syn. Det tunnas ut på folk och GPS:en räknar ner. Plötsligt står vi med bilen vid stadens turistmål nummer ett – Manneken Pis, en liten kissande pojke som står staty. Den är verkligen jätteliten och ser näst intill fjuttig ut. Det gick att köra hela vägen fram och vi konstaterar att det här gick väldigt smidigt. Per lägger om ratten och vi kan göra oss av med bilen några kvarter från pissepojken. En rask prommenad tillbaka till statyn och dags för den obligatoriska fotosessionen. Klockan har hunnit bli 01.35. Det är fortfarande väldigt varmt i luften. Rena sensommarstämningen. Precis mitt emot kisskillen finns en liten lugn pub med uteservering. De håller på att stänga men på ett par bord sitter ett par sällskap och dricker ur sina glas. Vi frågar om vi kan slå oss ner en kort stund, men barkillen vill stänga så fort som möjligt. Med svansen mellan benen går vi tillbaka till bilen för att köra mot Delirium café , en pub som vi vet har öppet till kl.04.00. Efter ett par hundra meter ökar antalet nattöppna barer och vi överger tanken på att hitta till just Delirium. Vi parkerar bilen och hoppar in på första bästa ställe. Två öl och två coca-cola står snart bordet. Det klingar till i glasen och vi sätter punkt för besöket i Bryssel. Klockan är 02.00.

Tony har försökt använda sin doppvärmare i bilens cigguttag för att koka en kopp kaffe. Det slutade med att säkringen brändes och nu sitter vi med icke fungerande ciggpluggar. Inte så bra eftersom GPS:en måste ha ström därifrån. Med gemensamma krafter hittar vi den säkring som gått och lyckas byta den mot en frisk innan vi startar bilen för att lämna Bryssel. Henrik kör och jag har flyttat med fram. Tony och Per inkvarterar sig där bak. Vi kryssar fram genom gatorna. Ganska många skumma människor är ute och irrar runt. Uppenbara uteliggare och folk med problem men även väldigt många som tittat lite extra djupt i glaset. Bryssel om natten känns klart sunkigare jämfört med Amsterdam. Ett par vägarbeten gör navigerandet ut ur Bryssel lite spännande men tillslut blir det rätt. Kl.02.45 är trafiken på motorvägen helt obefintlig. Det är vi och någon enstaka bil till. Vid varje bensinmack vi passerar står fullt med långtradare parkerade för natten. Även in och utfarterna till mackarna är fulla med lastbilar hela vägen ut till själva motorvägen. Tony och Per somnar. Bilen tuffar på mot Luxemburg dit vi bör komma kl.04.35 enligt GPS-grunkan.

2a huvudstaden – Amsterdam

(Det sket sig med WiFi-uppkopplingen längs vägen. Jag får göra uppdateringarna i efterhand...synd)

Under flygningen från Köpenhamn mot Amsterdam ligger vi på marschhöjd i högst en kvart innan piloten börjar nedstigningen. Vi är på backen kl.2045 och sedan tar det 20min att taxa in till gaten. Schipol är en stor flygplats med ett bansystem som inte är av denna värld. Påväg in mot terminalen korsar vi ett antal bilmotorvägar. Det blir en rask prommenad till Hertz biluthyrning. Medan Per och Henrik fixar med bilformaliteterna gör jag ett försök att uppdatera bloggen via schipols öppna wlan. Det ser ut som att uppdateringen gick igenom, men jag är inte säker.

En timme efter landning sätter vi oss i bilen. Sjuka mängder sladd och elektronik åker upp ur allas packningar! Om bilen skulle vägra starta för vi dragit ur batteriet innan vi kört en meter skulle man inte bli förvånad. Färden går mot downtown Amsterdam med sikte mot Van Gogh muséet. Jag laddar magen med två mackor. Vi tar av från motorvägen och kryssar fram genom gatumyllret. En hel del folk är ute på gatorna. Mycket cyklister överallt. En hel del spårvagnar på de trånga gatorna. Kvarteret innan muséet är det ett stort vägarbete och man kan inte köra ända fram. Vi gör en avstickare och hittar tillslut en parkeringsruta på en överfull bakgata. Alla parkerade bilar har sidospeglarna infällda och en bil kan precis passera förbi. En lokal taxichaffis hjälper oss att få en giltig parkeringsbiljett ur en alldeles för komplicerad parkeringsautomat. Herregud, hur invecklad kan man göra en såndär mackapär? Vi går med raska steg mot muséet och tar en bild vid entrén. Det är givetvis stängt om någon nu skulle undra…5min senare har vi satt oss till bords på en uteservering. Vi får in öl och coca-cola. Det är riktigt varmt i luften. Man hade lätt kunnat haft shorts och t-shirt trots att timmen börjar bli sen! Kl.22.55. vrider vi om nyckeln i bilen, startar GPS:en och kryssar under koncentration ut genom Amsterdams knepiga gatunät. Mot Bryssel!

Per kör och Tony är navigatör i framsätet. Jag och Henrik sitter bak. En timmes körning utanför Amsterdam stannar vi på en mack för att handla kaffe och vatten. Gott att få dricka lite. Klockan blir midnatt och Henrik blåser upp sin medhavda resekudde, stoppar pluggar i öronen och tar på sig en flygögonmask…snyggt, modern look! Man börjar onekligen bli lite trött.

1a huvudstaden – Köpenhamn

På mindre än en timme når vi Köpenhamn från Lund. På kongens nytorv stannar vi till i första bästa korvkiosk och fyller magarna med röd pölse. Per är inte blyg och beställer tre stycken på ett bräde. Hans fuskdanska funkar sådär och tjejen i kiosken ser lagom konfunderad ut. Tillslut har hon fått ordning på beställningen och ett antal halvfjärs danska dollar senare ler hon nöjt tillbaka. Efter att korvarna landat i magen sätter vi oss på en uteservering i nyhavn. Per tar sats med en ny omgång danska men servitören är svensk så den här gången går det betydligt bättre. Vi dricker lugnt var sin grön tuborg, njuter av kvällssolen och har det ganska gott egentligen. Vid sextiden lättar vi från uteserveringen och tar metron till Kastrup.

Vi går med raska steg mot terminal två befinner oss snart i säkerhetskontrollen. Det är ingen direkt kö. Per och Henrik tar sig snabbt igenom. Jag fipplar med packningen och kommer en aning på efterkälken. När jag tittar upp hör jag hur Tony hamnat i någon slags animerad diskussion med säkerhetsvakten, en bastant dansk kvinna som minsann vet hur man uttrycker sig. ”Ha du noen vätske me daj?”, frågar vaktkvinnan Tony. Jodå, Tony har en tub räkost som illa kvickt hamnar i danska händer. Det var den nattmackan det. Macka kommer det bli, men aning torr. I bakgrunden smilar Per och Henrik åt hela situationen. När vi alla kommit igenom säkerhetsspärren berättar Henrik glatt att han också minsann haft en tub räkost i sin ryggsäck(!) Den är kvar i tryggt förvar. 50% yield får räknas som godkänt när man har med danskar att göra. Hepp!

Vårt plan mot Amsterdam taxar ut från gaten ett par minuter före utsatt tid och redan kl.19.40 dundrar vi fram längs startbanan. Medan vi stiger upp mot marschhöjd försvinner det sista av solljuset i ett svagt dis. Vi är påväg och det känns som att det ska mycket till för att vi på något sätt ska bli försenade och missa att plocka ut bilen på Schipols flygplats. Gott! Än så länge behöver vi inte ”klippa nöd”, på ren rebusrallyska.

Lund c

Står på perrongen och inväntar ett Öresundståg. Per sitter redan på tåget. Liten försening tydligen. Första kommentarerna i resegänget: "Jag är redan trött", "Trött? Jag är redan hungrig!"