5e huvudstaden – Paris

Det är en längre körsträcka till Paris. Per och Tony är nära att köra helt slut på bensinen. Bränslemätaren är lite halvkass i bilen, en Renault Scenic som mest känns som en TV-spelsbil med alldeles för mycket blipp-blopp elektronik. Elektroniken i bilen uppskattar att vi har fem mil kvar att köra på den bensinen som är kvar. Nervositeten stiger i framsätet. Tonys GPS skvallrar om att närmaste mack verkar ligga ett gott stycke bakom oss. Inget att göra, det är väl bara att vända om, tänker de. Av ren osis missar grabbarna motorvägsavfarten där de tänkt vända om och jaga ikapp ny soppa. Typiskt! Ofta kan det vara någon mil till nästa avfart och sedan ska bränslet ju helst räcka hela vägen fram till macken. Nervositeten ökar ett par snäpp i takt med att bilen sörplar i sig det som är kvar av bensinen. Som en blixt från klar himmel dyker det helt plötsligt upp en helt nybyggd TOTAL-mack som räddaren i nöden. Den var så pass ny att den inte var med på GPS-kartorna. Alla kan pusta ut. Det var nära ögat. Hela den här historien går mig fullständigt förbi eftersom jag ligger och halvslumrar bak i bilen. Det kanske var lika bra att inget veta. Efter tankningen byter vi chaufför-navigatörpar igen. Solen börjar titta upp över horisonten. Landskapet är svagt böljande och i dalarna ligger morgondimma. Strax utanför Reims får Henrik panikbromsa från 70km/h till stillastående så det skriker i däcken. Trafiken har helt stannat vid ett vägbygge där bilflödet pressats ihop i en fil. Bilen framför tokbromsar utan förvarning. Sikten är dålig så situationen kommer som en total överraskning. Ingen krock. Allt är lugnt.

Tre mil före Paris blir det ordentlig trafikstockning. Klockan är 10.00 så den värsta morgonrusningen borde vara över. Men Paristrafiken är hård. De som kör mororcykel åker slalom mellan de båda yttersta filerna. Henrik har fullt sjå att hålla koll på slalomåkarna. En civil polisbil dyker helt plötsligt upp med sirener tjutande och ett provisoriskt blåljus på taket. Den blir inte framsläppt(!) Vi som råkar ligga i ytterfilen rör oss fortare än polisen som tydligen vill av på en avfart. Intressant fransk solidaritet i trafiken må jag säga! Det går otroligt segt frammåt in mot Paris centrum och Gare du Nord där vi ska lämna tillbaka bilen. Att hänga med bra på de manuella papperskartorna är inga problem. Vi kastar oss handlöst in i rondellen vid Place de la Bastille. Regeln verkar vara att rondeller ska betraktas som någon lags anarkistisk trafikyta där man fortsätter köra sålänge det är fritt de närmaste metrarna framför bilen. Att använda tutan ger bonuspoäng. Mitt mellan två av rondellernas utfarter stannar en lastbil och slår på sin varningsblinkers. En helt vanlig varuleverans till en affär i närheten såklart. Färden fortsätter genom den intensiva trafiken. Vi står och väntar på grönt ljus i en korsning. Från motsatt håll väntar en fransman på scooter. Han plockar fram en paket cigg, plockar av den tunna plasten runt paketet och pillar loss den tunna aluminiumfolien som täcker filtren. Var gör han av skräpet? Tja, kastar det på gatan såklart. Det ligger den typen av skräp längs gatorna precis överallt.

Tillslut har vi hittat fram till Gare du Nord och Hertz underjordiska garageplats. Under hela Gare du Nord har de tagit ordentliga tag med grävskopan. Det underjordiska parkeringsgaraget är sju våningar djupt. Imponerande labyrint. Klockan 11.00 har vi lämnat bilnycklarna. Det blir ett raskt toabesök och en rekognosering på kommande incheckningsrutinerna för Londontåget. Klockan 11.30 ger vi oss ut i gatuvimlet med siktet inställt på Sacre Coeur i Monmartre. Det är varmt. Riktigt varmt. Vi förbannar ännu en gång klädseln. Var har vi våra sandaler och lätta sommarkläder? Efter 20 min prommenad står vi på trappan nedanför Sacre Coeur. Utsikten över Paris är riktigt fin. Solen gassar och hela staden ligger inbäddad i ett lätt dis. Det är inga problem att se Notre Dame, Eiffeltornet och triumfbågen. Nu får vi bråttom tillbaka till tågstationen. Tyvärr har alldeles för mycket tid försvunnit i den tunga trafiken och vid tillbakalämnandet av bilen. Vi hinner inte dra iväg på några längre avstickare. På Gare du Nord köper vi in lite dubbla espresso och ett par croissanter. Miljön inne på stationen är rätt speciell. Det är något av en tidsmaskin 50år tillbaka i tiden. Allt har lite av en sliten touch.

Vi går mot tågincheckningen. De som kommer från konstiga länder får börja med att fylla i något slags papper i en ”immigration-holk”. Vi svenskar passerar bara förbi. Vi har elektroniska biljetter och passerar den franska biljettkontrollen. De kollar våra pass för passage ut ur EU. Sedan hamnar vi i ingenmansland under 10meter innan vi blir insläppta i ”the empire” via ytterligare en passkontroll. Vi hamnar i en lång kö som ska passera igenom yttrligare en biljettkontroll innan vi bilr insläppta på perrongen och kan kliva på eurostartåget.

Kupéstandarden ombord är en besvikelse. Vi sitter i en fyrgrupp vända mot varandra med ett litet bord mellan oss. Det är trångt. Väldigt sparsamt med benutrymmet. På andra sittplatser runt oss ser jag flera långa män som grimaserar och gör sitt bästa för att knyckla ihop sina långa styltor till ben. Man sitter med knäna uppe i hakan. Kl.13.04 lämnar vi punktligt perrongen och tåget accelererar upp i fart. Efter en stund börjar det gå undan. Tre GPS:er åker fram och alla tre verkar vara rörande överrens att vi susar fram i 300km/h. Någon timme in i resan börjar det krypa i benen och vi beger oss bort till restaurangvagnen. Även den håller låg standard. De har tömt en halv tågvagn och ordnat en enkel cafeteria. På den yta som blir kvar finns fyra ståbord, that’s it. Inget mer. Per beställer in en liten flaska champagne som vi delar. Åker vi tunneltåg så ska det vara med lite glans! Tåget gör ett kort stopp i Lille och därefter dröjer det inte länge innan vi dyker ner under engelska kanalen. Största djupet tåget går på är 100m under havsytan. Tunneln är fem mil lång och vi passerar igenom på en kvart. Det slår faktiskt aldrig lock för öronen och ljudvolymen är dämpad. Vi flyter fram väldigt smidigt genom tunnelröret. På andra sidan skitar landskapet stil. Det är gröna kullar som efter en stund blir plattare. Husen får en typiskt Brittisk look. Kl.14.35 lokal tid (-1tim) är vi framme på St. Pancras station i London. Tågresan tog alltså 2.5 timmar.